Tankar

Blä.

Så kom deppigheten på besök. (igen) Kommer när man minst anar det. Fast det är ju klart, helger utan Vf är alltid skit. Man hinner liksom koppla av och då kommer tankarna. Och längtan. Och oron. Och saknaden.

Hatar att inte dela vardagen med honom. Att inte vara med när han skapar minnen. Egna minnen. Hatar det. Hatar att inte kunna skratta med honom, se sakerna och uppleva äventyren med honom.
Alltså verkligen hatar avståndet mellan oss.

Ser inget ljus för framtiden heller.. (deppobertan som skriver) Vet inte om eller när vi kan bo tillsammans. Kunna skapa minnen. Tillsammans. Varje dag.

Nä. De efterlängtade 4 semesterveckorna kommer sitta som en fläskläpp såklart. Men framtiden är verkligen oviss. Och jag fortsätter sväva i ovisshet.

Jag hatar det.

image

Annonser

Nytt år – samma drömmar

Livet fortsätter och på nästan samma spår som förut. Mina grubblerier kommer och går och min sömn är lika kass som innan. Jag behöver inte ta någon insomningstablett när jag är med Vf eller på helgerna med mina Blommor. Men de övriga dagarna kryper ångesten längs ryggraden och stressen bygger näste i magtrakten. Behövs bara ett litet frö av någon tanke som börjar gro vid läggdags, för att hjärnan ska spinna igång och sömnen uteblir.

Annars då? Jodå. Akkurat. Fortfarande fruktansvärt kär i min make, känns som kärleken bara blir starkare för var dag, och jag är innerligt glad att han finns. Han är helt enkelt bästast. Mina Blommor växer så det knakar och sprider skratt och kärlek. De är verkligen det bästa jag gjort här i livet och jag tar vara på varenda kram och puss de ger mig. Mammas tjejer.

På jobbet rullar det på. Det är inte alltid jag diggar arbetsuppgifterna, men för det mesta så känns allt bra.

Framtiden? Har bestämt för flytt ska ske det här året. Gärna så Blommorna kan börja i sina nya skolor efter sommarlovet. Men det finns hinder på vägen innan drömmar kan besannas, men det är detta jag visualiserar iallafall.

 

Tjipp och hej – vi får hoppas 2015 gör mig till en ännu lyckligare tjej.

 

 

Känslor.

Känns konstigt. Annorlunda. En osäkerhet att smugit sig på och den vill inte ge med sig. Är livrädd att förlora Honom och känner mig en aning maktlös när jag inte ens själv fattar nåt av dessa tankar och känslor som trängt sig på. Och att befinna mig så långt ifrån Honom gör inte saken bättre. Tvärtom.

Mycket har hänt inombords. Tankar som aldrig funnits ploppar upp i tid och otid. Jag läser mellan raderna, tolkar saker på ett sätt jag inte gjort förut och framförallt letar jag efter tecken på att Han kanske inte känner likasamma som jag. Eller som han gjorde förut. Tokfel ju.
Ibland känns det som jag tappat bort den jag var. Dendära tjejen han föll för. Jag trivs ju inte med mig själv så varför skulle han göra det? (så jävla fånigt, jag vet)

Vet inte om det är den kassa sömnen som gör att jag känner mig såhär. Eller om jag hamnat i nån sorts kris..
Vet iallafall att han är min värld och jag vill aldrig leva utan honom. Han gör mig hel.

Men fyttifanken för att känna sig liten 60 mil bort från tryggheten.

Jädra avstånd.

Fan.

Tårar bränner bakom mina ögonlock. Utebliven sömn sprider ångest i hela kroppen.
Finner ingen ork eller energi till nånting och jag känner just nu maktlöshet inför framtiden. Som liksom på nåt sätt hänger enbart på mig och mitt agerande.

Jag vill bara vara med han jag älskar mer än mestast, och våra små huliganer. Inte bara varannan helg – utan alltid.

Ibland är livet jävligt bra – ibland bra jävligt.

image

image

Orden finns ..

.. i huvudet, men det är så otroligt svårt att skriva ner dom. Vet inte vad det är, eller vad det beror på. Men det tar emot.

2014 har inte börjat sådär jättebra, svårt att komma tillbaka till de vardagliga rutinerna och det enda som snurrar runt i kupan är tankar på framtiden.

Måtte detta året innehålla svar och lösningar på alla mina drömmar. Eller iallafall en av dom.

20130623-225943 20131209-083732 2013312146393210809514_sbig I Love You

imagesCAOHFVKF

i-wll-always-love-you1

lucky-so-hard

tumblr_losahznmmj1qajjdco1_500

tumblr_m1s0utBh0D1qitvdso1_500

 

Update

Snöyra
Sven
Inställda tåg
Tåg som rullar
Stå upp en hel tågresa på 4 timmar
Frusna fötter
Munsår
Blivit helt ställd över information från det förflutna
Pyntat lillebrors hem
Bakat
Pussats
Druckit rödvin och skrattat tillsammans med Vf
Släppt det förflutna och tänker istället framtid
Jobbat
Längtar nu satan till den 22:a då julledigheten börjar

Några frågor?

Vet inte vad jag ska skriva.

Hans liv har förändrats. Till det bättre hoppas jag. Stark och modig är vad han är. Som vågar erkänna och ta tag i det han erkänt. Tror ingen fattade. Han måste haft ett helvete, och det kommer gnaga mitt inre, om inte föralltid, så för en lång period iallafall, att jag inte hajat, att jag inte tagit tag i honom innan det gick för långt.

20 juli. Dagen vi förstod och dagen då hans framtid ändrades. Ett samtal kom när vi stod i det gröna på solen och vindarnas ö. Tårarna rann och vi kunde inte släppa samtalsämnet. Tankarna var hos honom och jag kan villigt erkänna att jag först inte ville tro på det. Inte han. Men jo. Det kan drabba oss alla. Den man minst anar.. den man älskar ..

Jag vet inte riktigt hur mycket han vill prata om det, tror han vill och önskar att vi agerar normalt och inte bara pratar om problemen.

Dumma jävla alkohol. Du förstör. Du förstör relationer, personer, känslor. Ja du kan verkligen få en att må kass, och du har visat dina mörka sidor förr i min familj. Bara ge dig av. Försvinn. Låt de mina vara. Låt de fixa att vara utan dig…

Bruka eller missbruka – det är en jävla skillnad. Men när alkoholdemonerna griper tag i dig med sina klor, när du sårar nära och kära, när alkoholen tar över ditt liv, ja då är du på fel väg. Fel jävla väg.

Min fina solstråle, jag tror på dig och vet att du om någon kommer klara av att leva som nykter alkoholist.

Jag älskar dig och finns här för dig – föralltid.

Meningslösa inlägg är de bästa, rajt?

Ny snö på marken, och inte så lite heller. Ny tröja på mig men gamla brallor. Har skitsegt på jobbet och älsklingen är utomlands i jobb, vilket gör att sms och mail kommer mer sällan än vanligt.  Blommorna hos x. Saknar dom massor. Håret ser ut som ett skatbo coh plopparna som dykt upp min näsa är ungefär lika välkomna som regn på julafton.

Men. Och detta är ett bra men. Imorgon hoppar jag på tufftuff och får äntligen kramas med finaste Vf. Inte nog med det;Vi firar 3 år på fredag!

Förstår ni? TRE. ÅR. Maj gadd.

De bästa tre åren i mitt liv. So who cares about skatbo och fula finnar?  Hah!

*nynnar på nån hemmasnickrad låt, ler och loggar ut*

 

and-a-one-and-a-four-and-a-ching-chong-potato

 

SjukSjukareSjukast

Får tuppjuck av att bara gå hemma. Är det inte min panna som bränner som ett plättjärn så är det Blommorna som hostar och snörvlar eller har ett öra som gör sketaont.
Naturligtvis har vi det myspys när vi går här hemma i samma pyjamas flera dagar (nej, inte alla tre i samma pyjamas såklart, utan vi har varsin. Varje dag. Hela veckan)

Jag får ångest. Tänker på januarilönen som kommer bli nada. Tänker på x som fasen aldrig vabbar. Eller, han tycker att iom jag har barnbidraget bör jag ta alla vab-dagar. Yeah right.
Tänker på mina små som har ont och jag kan inget göra. Bara schyssar, pussar och försöker göra det bästa jag kan. Med hostmedicin, alvedon och massvis av pussar och kramar.

Så kommer helgen. En helg fylld av sjukdom och en oerhörd längtan efter Varma Famnen. För det är faktsikt så att vid dessa überjobbiga vardagliga tingen blir längtan skitjobbig. Jag orkar inte med allt. Visst, han finns där, alltid, via telefon. Men ibland behöver även mammor krypa upp i sin älskades famn och bara få känna sig liten, klaga lite och tanka kärlek.

Jag älskar mina Blommor, no doubt about it. Men jag längtar till vi kan dela alla sysslor, jag och Vf. Badda våra huliganers febervarma pannor tillsammans, ge dom alla vår trygghet och kärlek, och få spy galla över krångliga situationer.

Jag hatar att vara ”ensam mamma”. Självklart fixar jag det och får kärleksbevis tillbaka i form av brev, kramar, pussar och välbehövliga ord.

Men jag erkänner. Ensam är inte stark. Stark blir jag med honom. Denna där, som just nu befinner sig 60 mil bort. Han gör mig hel. Och det är just det jag behöver, imorgon, idag och föralltid.

Jag behöver oss. Vi 5 tillsammans. Det är då jag känner att livet är som bäst – feber, snoriga näsor och hostattacker, spelar ingen roll.
Bara vi är tillsammans.

Sugen. Men på vad?!

Varma Famnen överraskade verkligen mig häromdagen via sms. Som fick mina tankar att gå igång och spinna som aldrig förr.
Han har precis avslutat sin helsleeve (helt fantastisk) men är redan sugen på att göra mer. Inget mig emot. Jag har alltid sagt att min drömkille är en rakad, tatuerad kille med ett hjärta av guld. Och som ni vet så har ju den önskan blivit uppfylld.

Han fnular mycket på vad han ska göra och vi brukar googla bilder och på så sätt få inspiration.
Jag har ju själv två tatueringar än så länge men är även jag sugen satan på fler. Så kom då hans sms med uppmaning att nu får jag banne mig bestämma vad jag vill göra för han har nämligen bokat tid till mig!

Yikes! Fick handsvett och kände hjärtat slå lite extra. Jag är en liten fegis och vet inte ”hur långt” jag vågar gå..? Men har mina aningar såklart. Men ska jag fylla ut mina stjärnor i nacken, eller ska jag hoppa på en tredje nånheltannanstans?

Ja den 10 november måste jag bestämt mig för då ska LillaJag lägga mig under nålen igen!
Wiihoooo!