Skitbajskänsla

Blä.

Så kom deppigheten på besök. (igen) Kommer när man minst anar det. Fast det är ju klart, helger utan Vf är alltid skit. Man hinner liksom koppla av och då kommer tankarna. Och längtan. Och oron. Och saknaden.

Hatar att inte dela vardagen med honom. Att inte vara med när han skapar minnen. Egna minnen. Hatar det. Hatar att inte kunna skratta med honom, se sakerna och uppleva äventyren med honom.
Alltså verkligen hatar avståndet mellan oss.

Ser inget ljus för framtiden heller.. (deppobertan som skriver) Vet inte om eller när vi kan bo tillsammans. Kunna skapa minnen. Tillsammans. Varje dag.

Nä. De efterlängtade 4 semesterveckorna kommer sitta som en fläskläpp såklart. Men framtiden är verkligen oviss. Och jag fortsätter sväva i ovisshet.

Jag hatar det.

image

Varför.

Hur kommer det sig att jag bara kommer på att uppdatera min lilla vrå när jag mår som sämst? Jag vet inte. Måste ju vara sjukt tråkigt som läsare att bara läsa negativa saker.. Men är det inte lite så när det kommer till ‘dagböcker’? Att man liksom uppdaterar om man mår skit eller är överdrivet lycklig, eller nykär? Typ.

Jag sjukskrev mig förra månaden. Hela jag var slut efter allt som hänt. När jag väl skulle friskskriva mig kom Herr Influensan på besök… Ja, ni kan ju bara tänka er hur schysst mitt lönekuvert ser ut denna månad.

Fick fan en chock idag när jag såg månadens inkomst. Jamenalltså. Har inte haft sån kass lön sen jag var 17 och slet röven av mig i en sportbutik i förorten.

När räkningarna är betalda kommer jag enbart ha dammråttor kvar på kontot. Jättekewl. Verkligen.

Vettifanken hur jag ska klara det. Två döttrar som jag inte vill ska känna av min ekonomiska situation, mat, helgmys etc.

För inte tala om att sällskapa med maken min. Det kan jag ju bara glömma. Blir inga tågresor söderut för min del under april månad.
Finns. Inga. Pengar.

Så ja. Det var dax att uppdatera bloggen min. Med skit. Igen.

Tjipp å hej – från en megafattig lilla mig.

Längtar hem.

Ännu en helg i denna fashionabla lägenhet suger purjo. Tjockistvn visar bara blaj och rastlösheten har slagit rot i kropp och knopp.
Har dock ingen energi att hitta på nåt.

Funderar på att gå in och fjanta mig för Blommorna som är helt inne i sitt Minecraft-maraton.
Men pallar nog inte ens det.

Nä. Ligger nog kvar här i den ultraobekväma skinnsoffan och glor vidare på dumburkens värdelösa utbud.

Ja. Bra. Då vet ni och slipper sväva i ovisshet hur lillajag har det denna lördag.

Er tur. Berätta. Hur har ni det då?

 

image

Tjipp och tjem – jag längtar både efter hem och lem.

Meningslöst värre.

Ensam i en evakueringslägenhet suger purjo. Let me tell ya’. Tjocktvn visar bara tradiga program och Ramlösan framför mig har inga bubblor kvar och smakar unk. Jag tycker på riktigt synd om mig själv och går och lägger mig tidigt på grund av rastlöshet. Håller nog på att dö av tristess.

På arbetet är det lugnt. För lugnt. Jag smyger runt på bloggar, gamla härliga och nya som jag klickar in på via de gamla. Är dock kass på att kommentera. Borde skärpa mig.

Fattigaste veckan också. Hur deppig blir man inte?

Jahopp. Nämen säg god dag då.

Goddag.

Lördag 28 november

Ligger på rygg i soffan. Det är lördag, ljusen är tända, filten på men trots myset känner jag mig inte riktigt hel.
Tankarna i huvudet vill inte landa. De fladdrar iväg långt långt bort. Får mig att bli lite ledsen inombords och jag försöker så oerhört att få bort det mörka och istället tänka ljusa, ljuva tankar.

Men ibland är det så svårt. Jävla avstånd.

Blä.

Sicken rutten måndag. Hela jag har liksom redan gått in i ‘semester-mode’.. Vill inte arbeta, har ingen lust eller energi att ta tag i det som måste göras innan helgen. Men jag gör ju det. Såklart.

Gick däremot från jobbet redan 15 idag. Lyx va? Satte mig på den röda linjen, hoppade av i Bredäng för att fixa ögonbryn och fransar. Gick från salongen en halvtimme senare med ögonbryn svartare än mitt inre i de värst depp-perioderna.

Maj gadd.

Nu har jag ju ännu mindre lust att gå till jobbet imorgon! Ingen ork, ingen energi, men nu med två kolsvarta maskar som lyser ovanför ögonen… *dör lite*

Tre dagar kvar … tre dagar kvar …. tre dagar kvar.

Det ordnar sig…

Ibland vill jag bara krypa ihop i en liten hög, blunda och knipa ihop munnen och bara låta tårarna rinna så mycket de vill.

Ibland vill jag gå ut i en skog, finna en glänta, kanske med en liten sjö. Eller gå ner till ett mörkt hav, stå därmed armarna utsträckta, blunda och skrika rätt ut. Högt.

Bär på så många olika känslor att jag blir knäpp! Tycker så förbannat synd om mig själv som inte har någon som verkligen förstår hur jag har det, hur jag mår.

Orden ’det ordnar sig’ har sen länge ingen effekt på mig. De hjälper inte.

Vet faktiskt inte vad som skulle kunna hjälpa mig ur denna onda cirkel.

 

För det finns inte en enda som vet hur det känns, eller som riktigt kan förstå min situation..