Skit

Blä.

Så kom deppigheten på besök. (igen) Kommer när man minst anar det. Fast det är ju klart, helger utan Vf är alltid skit. Man hinner liksom koppla av och då kommer tankarna. Och längtan. Och oron. Och saknaden.

Hatar att inte dela vardagen med honom. Att inte vara med när han skapar minnen. Egna minnen. Hatar det. Hatar att inte kunna skratta med honom, se sakerna och uppleva äventyren med honom.
Alltså verkligen hatar avståndet mellan oss.

Ser inget ljus för framtiden heller.. (deppobertan som skriver) Vet inte om eller när vi kan bo tillsammans. Kunna skapa minnen. Tillsammans. Varje dag.

Nä. De efterlängtade 4 semesterveckorna kommer sitta som en fläskläpp såklart. Men framtiden är verkligen oviss. Och jag fortsätter sväva i ovisshet.

Jag hatar det.

image

Varför.

Hur kommer det sig att jag bara kommer på att uppdatera min lilla vrå när jag mår som sämst? Jag vet inte. Måste ju vara sjukt tråkigt som läsare att bara läsa negativa saker.. Men är det inte lite så när det kommer till ‘dagböcker’? Att man liksom uppdaterar om man mår skit eller är överdrivet lycklig, eller nykär? Typ.

Jag sjukskrev mig förra månaden. Hela jag var slut efter allt som hänt. När jag väl skulle friskskriva mig kom Herr Influensan på besök… Ja, ni kan ju bara tänka er hur schysst mitt lönekuvert ser ut denna månad.

Fick fan en chock idag när jag såg månadens inkomst. Jamenalltså. Har inte haft sån kass lön sen jag var 17 och slet röven av mig i en sportbutik i förorten.

När räkningarna är betalda kommer jag enbart ha dammråttor kvar på kontot. Jättekewl. Verkligen.

Vettifanken hur jag ska klara det. Två döttrar som jag inte vill ska känna av min ekonomiska situation, mat, helgmys etc.

För inte tala om att sällskapa med maken min. Det kan jag ju bara glömma. Blir inga tågresor söderut för min del under april månad.
Finns. Inga. Pengar.

Så ja. Det var dax att uppdatera bloggen min. Med skit. Igen.

Tjipp å hej – från en megafattig lilla mig.

Käftsmäll

Är tillbaka i mitt hem igen sen någon vecka tillbaka. Sicken käftsmäll alltså. Trodde det skulle vara überskönt att komma tillbaka, men fy vad jobbigt det är. ALLT ska återställas. Visst är det skönt också, och jag är såklart tacksam att jag har hemförsäkring och jada jada jada..

Har, med Vf’s hjälp en helg, packat upp runt 80 kartonger, ställt saker på sina platser och försökt komma ikapp med all tvätt osv osv.. Var efter det tvungen att sjukskriva mig en vecka då själen var alldeles trasig. Och är nog fortfarande. Känner mig ensam och ensam är inte alltid starkast. Tro mig, jag vet.

Men försöker ta en dag i taget och djupandas. Hoppas kunna känna mig hel och lycklig snart igen..

 

Tjipp & kliv – någon som vill byta liv?

Klantballe

21 december fick jag ett samtal från mina Blommor. De skulle efter en pappavecka gå över till mig, och jag hörde på deras röster att de var alldeles  skräckslagna! Efter jag försökt lugna ner dom, jag var på bussen med 7000 julklappspåsar, så berättade de att när de öppnat min ytterdörr så hade det bara vällt ut grå, tjock rök från lägenheten. De hade stängt dörren igen och gått ut på gården. (detta berömde brandmännen de för) Bästa Blommorna!
Jag la ner mobilen på sätet bredvid och tog upp min jobbmobil och ringde brandkåren.

Både de och jag kom till hemmet ungefär samtidigt. Då hade jag också alldeles precis kommit på att jag tänt adventsljusen på morgonen, vilket jag aldrig gör annars. Hade helt glömt bort det och knallat till jobbet som  vanligt. Förbannat korkat!

Den panik jag kände, hopplöshet och maktlöshet som brände i bröstet, vill jag aldrig uppleva igen. Önskar inte ens min värsta fiende dessa känslor. Skulle jag förlora hela mitt hem nu? Jag satte mig på huk, försökte andas lugnt medan tårarna bara forsade ner. Kramade om mina fina och vi fick prata med både läkare, polis och brandmän.

Vi hade tur. Det brann enbart i staken. Blev ett litet märka bara på bordet. Men jag hade haft små julgranskulor längst ner och när de smälte utvecklades plaströk vars sotflingor nu fanns överallt! Men annars hade allting klarat sig. (jävla röta alltså!) De öppnade alla mina fönster och in med en stor fläkt som tog bort all rök.

Jag och Blommorna sov över hos min bästa vän Saris den natten. Jag har aldrig gråtit så mycket tror jag och jag måste åldrats 30 år bara den kvällen. Saris gjorde sitt yttersta för att vi skulle känna oss trygga och må bra igen.

Dagen efter körde Varma Famnen upp och mitt försäkringsbolag hade ordnat evakueringslägenhet till oss. Bara att hämta det vi kunde ta i hemmet och ta med oss dit. Saris hade köpt en julgrupp till oss för att vi skulle ha lite julkänsla i det ‘nya’ hemmet. En underbar gest, som får mig att bli tårögd även nu, bara av tanken på det.

Och här sitter vi alltså nu. Min lägenhet saneras denna vecka och de har tömt den på allt! Alltså verkligen ALLT!
Vet inte än när vi får och kan ‘flytta’ hem igen. Men är så oerhört tacksam att jag hade sådan tur att allt är intakt, att jag har kvar vårt hem och att jag hade hemförsäkring!!

Fy fan alltså sicken pärs detta varit.

Längtar till den dagen vi kan tänka tillbaka på den här händelsen och kanske riktigt förstå vilken otrolig tur vi hade och vad starka vi var som, trots allt, kunnat fixa en bra jul och nyår för våra små kottar och det bästa av allt; klarat oss …

image

16 dagar & 28 timmar

Nedräkning till kramkalas med den finaste.

Fan vad det gör ont att inte ha samma kontakt som annars. När han kliver upp sover jag. När jag som nu längtar som fan efter hans röst, sover han.

Usch för långdistansförhållande. Men tvi vale × miljoner för jobbresor till landet långt åt tjottahajti.

image

Bitterljuvt.

Amen alltså. Denna helg är min och Vf’s absolut mest bitterljuva helg. Ljuvt såklart att somna och vakna tillsammans och vara nära däremellan och bittert satan för att nästa gång vi sedan ses är inte förrän Midsommarhelgen. En månad ifrån varandra, har aldrig hänt. Max 14 dagar tror jag att det varit.

Vf ska till Kina och jobba vilket också kommer innebära minimalt med kontakt med varandra. Fyfan. Kan inte ens tänka på det utan att få megaklump i magen och tårar i ögonen. Men vi får göra det bästa av situationen såklart och skypa med varandra så fort tillfälle ges. Men det svider.

Nä. Nu ska lillajag sluta onka och hoppa in i duschen och sen ta på mig en klänning och hopplastega ut till bilen till finaste Vf. En underbar fredag väntar med en jävla massa underbar kärlek – och jag ska bara njuuuuta!

 

Tjipp & svälj – ha en finfin helg!

 

 

 

 

 

Känslor.

Känns konstigt. Annorlunda. En osäkerhet att smugit sig på och den vill inte ge med sig. Är livrädd att förlora Honom och känner mig en aning maktlös när jag inte ens själv fattar nåt av dessa tankar och känslor som trängt sig på. Och att befinna mig så långt ifrån Honom gör inte saken bättre. Tvärtom.

Mycket har hänt inombords. Tankar som aldrig funnits ploppar upp i tid och otid. Jag läser mellan raderna, tolkar saker på ett sätt jag inte gjort förut och framförallt letar jag efter tecken på att Han kanske inte känner likasamma som jag. Eller som han gjorde förut. Tokfel ju.
Ibland känns det som jag tappat bort den jag var. Dendära tjejen han föll för. Jag trivs ju inte med mig själv så varför skulle han göra det? (så jävla fånigt, jag vet)

Vet inte om det är den kassa sömnen som gör att jag känner mig såhär. Eller om jag hamnat i nån sorts kris..
Vet iallafall att han är min värld och jag vill aldrig leva utan honom. Han gör mig hel.

Men fyttifanken för att känna sig liten 60 mil bort från tryggheten.

Jädra avstånd.

Lite av varje

Mellon suger. Likaså min självkänsla. Önskar jag hade lite mer kärlek och tillit till mig själv.
Önskar även att jag blev mättad på bekräftelse.

Men tror jag är en svår jävel som inte nöjer mig det lilla.. nej. Det krävs nog ganska mycket för mig att förstå att jag är älskad.

Vf .. jag är ledsen. Jag vet att jag inte är den bästa. Just nu. Eller kanske aldrig.

Men jag behöver en jävla massa kärlek just nu. Mer än någonsin.

LillaJag tvivlar inte på kärleken. Men jag tvivlar på framtiden.

Och jag hatar det.

Fan.

Tårar bränner bakom mina ögonlock. Utebliven sömn sprider ångest i hela kroppen.
Finner ingen ork eller energi till nånting och jag känner just nu maktlöshet inför framtiden. Som liksom på nåt sätt hänger enbart på mig och mitt agerande.

Jag vill bara vara med han jag älskar mer än mestast, och våra små huliganer. Inte bara varannan helg – utan alltid.

Ibland är livet jävligt bra – ibland bra jävligt.

image

image