Onk

2017-05-16

Herreminje. Energin är slut, motivationen noll och inga ord i huvudet som önskar bli nerplitade. Annars brukar jag behöva skriva av mig när jag mår dåligt, men nu känner jag mig enbart tom.

Livet testar oss verkligen och det känns motigt satan just nu. Beslut vi inte kan göra så mycket åt är tagna och vi kan förmodligen bara försöka hänga med så gott vi kan.

Om Vf och mina år tillsammans, hittills varit en berg och dalbana med massa hinder som vi klarat av, är det ingenting mot vad vi har framför oss. Kan inte riktigt förstå eller se lösningen på hur vi ska klara av att bestiga detta jätteberg som är satt framför oss, men nog jäklar ska vi klara av det här också. Right?

 

large (2)

 

Upp å ner å upp igen

Ibland känns det verkligen som att vi är ett, delar allt och lever ” tillsammans ” trots många mil mellan oss. Och ibland kommer verkligheten ikapp en som en rejäl käftsmäll.

Han lever ju faktiskt ett eget liv de jämna veckor och helger som vi inte är nära. Och likadant jag. Men då vi är ifrån varandra delar vi ju allt vi gör genom samtal, mail & sms såklart.

Varför gör det då lite mer ont i själen vissa dagar än andra. Varför kommer då tankar om att livet är bra jävla orättvist att vi inte får vara nära, tillsammans  – alltid. Varje dag. 9 dagar i veckan.

Jag borde ju såklart istället fokusera på det faktum att jag mött mitt livs stora kärlek och är så oerhört lycklig att Han finns i mitt liv än att tänka att någon borde få en spark på smalbenet som bestämde att avståndet mellan oss inte går att krympa så fort som vi önskar.

Ibland är livet bra jävligt, och ibland jävligt bra.

Blä.

Så kom deppigheten på besök. (igen) Kommer när man minst anar det. Fast det är ju klart, helger utan Vf är alltid skit. Man hinner liksom koppla av och då kommer tankarna. Och längtan. Och oron. Och saknaden.

Hatar att inte dela vardagen med honom. Att inte vara med när han skapar minnen. Egna minnen. Hatar det. Hatar att inte kunna skratta med honom, se sakerna och uppleva äventyren med honom.
Alltså verkligen hatar avståndet mellan oss.

Ser inget ljus för framtiden heller.. (deppobertan som skriver) Vet inte om eller när vi kan bo tillsammans. Kunna skapa minnen. Tillsammans. Varje dag.

Nä. De efterlängtade 4 semesterveckorna kommer sitta som en fläskläpp såklart. Men framtiden är verkligen oviss. Och jag fortsätter sväva i ovisshet.

Jag hatar det.

image

Lördag 28 november

Ligger på rygg i soffan. Det är lördag, ljusen är tända, filten på men trots myset känner jag mig inte riktigt hel.
Tankarna i huvudet vill inte landa. De fladdrar iväg långt långt bort. Får mig att bli lite ledsen inombords och jag försöker så oerhört att få bort det mörka och istället tänka ljusa, ljuva tankar.

Men ibland är det så svårt. Jävla avstånd.

Det ordnar sig…

Ibland vill jag bara krypa ihop i en liten hög, blunda och knipa ihop munnen och bara låta tårarna rinna så mycket de vill.

Ibland vill jag gå ut i en skog, finna en glänta, kanske med en liten sjö. Eller gå ner till ett mörkt hav, stå därmed armarna utsträckta, blunda och skrika rätt ut. Högt.

Bär på så många olika känslor att jag blir knäpp! Tycker så förbannat synd om mig själv som inte har någon som verkligen förstår hur jag har det, hur jag mår.

Orden ’det ordnar sig’ har sen länge ingen effekt på mig. De hjälper inte.

Vet faktiskt inte vad som skulle kunna hjälpa mig ur denna onda cirkel.

 

För det finns inte en enda som vet hur det känns, eller som riktigt kan förstå min situation..

16 dagar & 28 timmar

Nedräkning till kramkalas med den finaste.

Fan vad det gör ont att inte ha samma kontakt som annars. När han kliver upp sover jag. När jag som nu längtar som fan efter hans röst, sover han.

Usch för långdistansförhållande. Men tvi vale × miljoner för jobbresor till landet långt åt tjottahajti.

image

Bitterljuvt.

Amen alltså. Denna helg är min och Vf’s absolut mest bitterljuva helg. Ljuvt såklart att somna och vakna tillsammans och vara nära däremellan och bittert satan för att nästa gång vi sedan ses är inte förrän Midsommarhelgen. En månad ifrån varandra, har aldrig hänt. Max 14 dagar tror jag att det varit.

Vf ska till Kina och jobba vilket också kommer innebära minimalt med kontakt med varandra. Fyfan. Kan inte ens tänka på det utan att få megaklump i magen och tårar i ögonen. Men vi får göra det bästa av situationen såklart och skypa med varandra så fort tillfälle ges. Men det svider.

Nä. Nu ska lillajag sluta onka och hoppa in i duschen och sen ta på mig en klänning och hopplastega ut till bilen till finaste Vf. En underbar fredag väntar med en jävla massa underbar kärlek – och jag ska bara njuuuuta!

 

Tjipp & svälj – ha en finfin helg!

 

 

 

 

 

Känslor.

Känns konstigt. Annorlunda. En osäkerhet att smugit sig på och den vill inte ge med sig. Är livrädd att förlora Honom och känner mig en aning maktlös när jag inte ens själv fattar nåt av dessa tankar och känslor som trängt sig på. Och att befinna mig så långt ifrån Honom gör inte saken bättre. Tvärtom.

Mycket har hänt inombords. Tankar som aldrig funnits ploppar upp i tid och otid. Jag läser mellan raderna, tolkar saker på ett sätt jag inte gjort förut och framförallt letar jag efter tecken på att Han kanske inte känner likasamma som jag. Eller som han gjorde förut. Tokfel ju.
Ibland känns det som jag tappat bort den jag var. Dendära tjejen han föll för. Jag trivs ju inte med mig själv så varför skulle han göra det? (så jävla fånigt, jag vet)

Vet inte om det är den kassa sömnen som gör att jag känner mig såhär. Eller om jag hamnat i nån sorts kris..
Vet iallafall att han är min värld och jag vill aldrig leva utan honom. Han gör mig hel.

Men fyttifanken för att känna sig liten 60 mil bort från tryggheten.

Jädra avstånd.

Lite av varje

Mellon suger. Likaså min självkänsla. Önskar jag hade lite mer kärlek och tillit till mig själv.
Önskar även att jag blev mättad på bekräftelse.

Men tror jag är en svår jävel som inte nöjer mig det lilla.. nej. Det krävs nog ganska mycket för mig att förstå att jag är älskad.

Vf .. jag är ledsen. Jag vet att jag inte är den bästa. Just nu. Eller kanske aldrig.

Men jag behöver en jävla massa kärlek just nu. Mer än någonsin.

LillaJag tvivlar inte på kärleken. Men jag tvivlar på framtiden.

Och jag hatar det.

Fan.

Tårar bränner bakom mina ögonlock. Utebliven sömn sprider ångest i hela kroppen.
Finner ingen ork eller energi till nånting och jag känner just nu maktlöshet inför framtiden. Som liksom på nåt sätt hänger enbart på mig och mitt agerande.

Jag vill bara vara med han jag älskar mer än mestast, och våra små huliganer. Inte bara varannan helg – utan alltid.

Ibland är livet jävligt bra – ibland bra jävligt.

image

image