FyFan

Mög

Vet inte vad jag ska skriva. Bara känner mig så ensam. Det händer massa hit o dit som jag inte kan påverka och tre helger utan Vf framför mig innan semestern. 

Fekk. Lilla jag kryper inåt. Tycker synd om mig själv och vill bara gråta. 

Fy fan vad jag hatar avstånd. Och fy fan för att vara ensam 60 mil bort.

Fy fan.

Fy.

Annonser

Bör läsas av ALLA.

Har följt bloggen Monas Universum flera år men det här inlägget är det starkaste (och vidrigaste) jag läst. Någonsin.

Jag kan inte förstå hur man som vuxen människa kan förgripa sig på barn. Sitt eget barn. Hjärtat värker och tårarna rinner.

 

Läs. Bara läs.