Blö

Helg snart?

En tågresa som vanligtvis brukar ta 17 minuter tog idag över 1,5 timme. Mannen bredvid snarkade lika mycket som han stank gammal tandficka.

Väl framme på jobbet letar jag febrilt efter mitt passerkort, som såklart ligger hemma på hallbyrån. Får fixa lånekort vilket även innebär att jag icke kommer in i mitt skåp där datorn finns. 

Så bara att fixa en kopp kaffe och invänta företagets vakt som får komma och lösa situationen.

Alltså palla. 

Annonser

Upp å ner å upp igen

Ibland känns det verkligen som att vi är ett, delar allt och lever ” tillsammans ” trots många mil mellan oss. Och ibland kommer verkligheten ikapp en som en rejäl käftsmäll.

Han lever ju faktiskt ett eget liv de jämna veckor och helger som vi inte är nära. Och likadant jag. Men då vi är ifrån varandra delar vi ju allt vi gör genom samtal, mail & sms såklart.

Varför gör det då lite mer ont i själen vissa dagar än andra. Varför kommer då tankar om att livet är bra jävla orättvist att vi inte får vara nära, tillsammans  – alltid. Varje dag. 9 dagar i veckan.

Jag borde ju såklart istället fokusera på det faktum att jag mött mitt livs stora kärlek och är så oerhört lycklig att Han finns i mitt liv än att tänka att någon borde få en spark på smalbenet som bestämde att avståndet mellan oss inte går att krympa så fort som vi önskar.

Ibland är livet bra jävligt, och ibland jävligt bra.

Blä.

Så kom deppigheten på besök. (igen) Kommer när man minst anar det. Fast det är ju klart, helger utan Vf är alltid skit. Man hinner liksom koppla av och då kommer tankarna. Och längtan. Och oron. Och saknaden.

Hatar att inte dela vardagen med honom. Att inte vara med när han skapar minnen. Egna minnen. Hatar det. Hatar att inte kunna skratta med honom, se sakerna och uppleva äventyren med honom.
Alltså verkligen hatar avståndet mellan oss.

Ser inget ljus för framtiden heller.. (deppobertan som skriver) Vet inte om eller när vi kan bo tillsammans. Kunna skapa minnen. Tillsammans. Varje dag.

Nä. De efterlängtade 4 semesterveckorna kommer sitta som en fläskläpp såklart. Men framtiden är verkligen oviss. Och jag fortsätter sväva i ovisshet.

Jag hatar det.

image

Varför.

Hur kommer det sig att jag bara kommer på att uppdatera min lilla vrå när jag mår som sämst? Jag vet inte. Måste ju vara sjukt tråkigt som läsare att bara läsa negativa saker.. Men är det inte lite så när det kommer till ‘dagböcker’? Att man liksom uppdaterar om man mår skit eller är överdrivet lycklig, eller nykär? Typ.

Jag sjukskrev mig förra månaden. Hela jag var slut efter allt som hänt. När jag väl skulle friskskriva mig kom Herr Influensan på besök… Ja, ni kan ju bara tänka er hur schysst mitt lönekuvert ser ut denna månad.

Fick fan en chock idag när jag såg månadens inkomst. Jamenalltså. Har inte haft sån kass lön sen jag var 17 och slet röven av mig i en sportbutik i förorten.

När räkningarna är betalda kommer jag enbart ha dammråttor kvar på kontot. Jättekewl. Verkligen.

Vettifanken hur jag ska klara det. Två döttrar som jag inte vill ska känna av min ekonomiska situation, mat, helgmys etc.

För inte tala om att sällskapa med maken min. Det kan jag ju bara glömma. Blir inga tågresor söderut för min del under april månad.
Finns. Inga. Pengar.

Så ja. Det var dax att uppdatera bloggen min. Med skit. Igen.

Tjipp å hej – från en megafattig lilla mig.

Meningslöst värre.

Ensam i en evakueringslägenhet suger purjo. Let me tell ya’. Tjocktvn visar bara tradiga program och Ramlösan framför mig har inga bubblor kvar och smakar unk. Jag tycker på riktigt synd om mig själv och går och lägger mig tidigt på grund av rastlöshet. Håller nog på att dö av tristess.

På arbetet är det lugnt. För lugnt. Jag smyger runt på bloggar, gamla härliga och nya som jag klickar in på via de gamla. Är dock kass på att kommentera. Borde skärpa mig.

Fattigaste veckan också. Hur deppig blir man inte?

Jahopp. Nämen säg god dag då.

Goddag.

Lördag 28 november

Ligger på rygg i soffan. Det är lördag, ljusen är tända, filten på men trots myset känner jag mig inte riktigt hel.
Tankarna i huvudet vill inte landa. De fladdrar iväg långt långt bort. Får mig att bli lite ledsen inombords och jag försöker så oerhört att få bort det mörka och istället tänka ljusa, ljuva tankar.

Men ibland är det så svårt. Jävla avstånd.

Blä.

Sicken rutten måndag. Hela jag har liksom redan gått in i ‘semester-mode’.. Vill inte arbeta, har ingen lust eller energi att ta tag i det som måste göras innan helgen. Men jag gör ju det. Såklart.

Gick däremot från jobbet redan 15 idag. Lyx va? Satte mig på den röda linjen, hoppade av i Bredäng för att fixa ögonbryn och fransar. Gick från salongen en halvtimme senare med ögonbryn svartare än mitt inre i de värst depp-perioderna.

Maj gadd.

Nu har jag ju ännu mindre lust att gå till jobbet imorgon! Ingen ork, ingen energi, men nu med två kolsvarta maskar som lyser ovanför ögonen… *dör lite*

Tre dagar kvar … tre dagar kvar …. tre dagar kvar.

Det ordnar sig…

Ibland vill jag bara krypa ihop i en liten hög, blunda och knipa ihop munnen och bara låta tårarna rinna så mycket de vill.

Ibland vill jag gå ut i en skog, finna en glänta, kanske med en liten sjö. Eller gå ner till ett mörkt hav, stå därmed armarna utsträckta, blunda och skrika rätt ut. Högt.

Bär på så många olika känslor att jag blir knäpp! Tycker så förbannat synd om mig själv som inte har någon som verkligen förstår hur jag har det, hur jag mår.

Orden ’det ordnar sig’ har sen länge ingen effekt på mig. De hjälper inte.

Vet faktiskt inte vad som skulle kunna hjälpa mig ur denna onda cirkel.

 

För det finns inte en enda som vet hur det känns, eller som riktigt kan förstå min situation..

16 dagar & 28 timmar

Nedräkning till kramkalas med den finaste.

Fan vad det gör ont att inte ha samma kontakt som annars. När han kliver upp sover jag. När jag som nu längtar som fan efter hans röst, sover han.

Usch för långdistansförhållande. Men tvi vale × miljoner för jobbresor till landet långt åt tjottahajti.

image