Det ordnar sig…

Ibland vill jag bara krypa ihop i en liten hög, blunda och knipa ihop munnen och bara låta tårarna rinna så mycket de vill.

Ibland vill jag gå ut i en skog, finna en glänta, kanske med en liten sjö. Eller gå ner till ett mörkt hav, stå därmed armarna utsträckta, blunda och skrika rätt ut. Högt.

Bär på så många olika känslor att jag blir knäpp! Tycker så förbannat synd om mig själv som inte har någon som verkligen förstår hur jag har det, hur jag mår.

Orden ’det ordnar sig’ har sen länge ingen effekt på mig. De hjälper inte.

Vet faktiskt inte vad som skulle kunna hjälpa mig ur denna onda cirkel.

 

För det finns inte en enda som vet hur det känns, eller som riktigt kan förstå min situation..

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s