Känslor.

Känns konstigt. Annorlunda. En osäkerhet att smugit sig på och den vill inte ge med sig. Är livrädd att förlora Honom och känner mig en aning maktlös när jag inte ens själv fattar nåt av dessa tankar och känslor som trängt sig på. Och att befinna mig så långt ifrån Honom gör inte saken bättre. Tvärtom.

Mycket har hänt inombords. Tankar som aldrig funnits ploppar upp i tid och otid. Jag läser mellan raderna, tolkar saker på ett sätt jag inte gjort förut och framförallt letar jag efter tecken på att Han kanske inte känner likasamma som jag. Eller som han gjorde förut. Tokfel ju.
Ibland känns det som jag tappat bort den jag var. Dendära tjejen han föll för. Jag trivs ju inte med mig själv så varför skulle han göra det? (så jävla fånigt, jag vet)

Vet inte om det är den kassa sömnen som gör att jag känner mig såhär. Eller om jag hamnat i nån sorts kris..
Vet iallafall att han är min värld och jag vill aldrig leva utan honom. Han gör mig hel.

Men fyttifanken för att känna sig liten 60 mil bort från tryggheten.

Jädra avstånd.

Annonser

4 comments

  1. Åh FINA underbara du! Så himla jobbiga känslor du upplever just nu. Jag har känt exakt likadant – och naturligtvis var det utan fog. Det var på den tiden jag och Arash hade 60 mil mellan oss; jag bodde i Malmö och han i Västerås. Fick för mig att han plötsligt inte hörde av sig lika frekvent. Var “kortare” i sina sms, smsade inte på morgonen som han “alltid brukade göra”. Mina farhågor gjorde att JAG blev den som var weird, avvaktande, inte den där glada spralliga som han förälskat sig i. Och desto mer jag snurrade in mig i nojjor, desto mer konstig blev jag. Shit vad jobbigt det var… tills den dag han rakt ut sa till mig i telefonen att han uppfattade mig som “inte alls mig lik” och undrade var som var på G. Vad som var fel. Ville jag inte? Oj, min förvåning. Ville inte JAG? Det var ju – i min fantasivärld – HAN som inte ville! “Fakk, jag älskar dig bejbi. PRATA med mig istället för att bli weird, prata om allt. Jag förstår och känner mer än du tror.” Vilken lycka, det var som att han drog ur en propp – en propp som hade stoppat upp hela mitt levande och sprudlande väsen. Avståndsrelationer ÄR jobbiga. Har man inte varit i en sådan, så fattar man inte. Jag förstår dig gumman, och finns här om du vill babbla ur dig. Du – NI – kommer ur detta. Det är bara en tillfällig – och kanske ibland även liiiiite sund – känsla. Ett tecken på att du/ni inte tar varandra och er relation för givna. Puss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s