… jag önskar bara att mitt liv kan hamna rätt …

Många tankar, och otroligt mycket känslor bara pumpar omkring inom mig. Natten har verkligen varit värdekass och jag kan inte få bort de negativa tankarna som påverkar allt idag.

Har många frågor som är obesvarade och så kommer förbli. Tyvärr. Men vissa händelser från förr gnager och jag gråter mig till sömns när jag tänker på dom. Hur skulle det sett ut om jag varit starkare för en sisådär 5-6 år sedan? Jag tror ju att jag agerade helt fel, jag var för snäll och därför sitter jag nu med skägget i brevlådan och får skylla mig själv. Och det gör ont. Förbannat ont. För just nu ser jag inget ljus inför framtiden. Hur ska jag kunna göra det när jag satt mig i en position där jag måste ta hänsyn till människor som jag innerligt önskar dra dit pepparn växer. Där de andra liksom bestämmer över mitt öde. Som sätter mig på pottan när det kommer till ekonomi och livspussel.

Nej. Fy fan vad livet är orättvist. Jag tror inte det finns en enda person som riktigt förstår hur jävligt det känns att inte få göra som man vill och drömmer om. Jag har min kärlek 60 mil bort. Vi har pendlat fram och tillbaka i 4 år!

Sen en tid tillbaka är det bara jag som åker upp och ner.. inget vi valt. Utan det gjorde hans x åt oss genom att, helt out of the blue, flytta till en annan stad och genom rättslig process fick då Vf sin dotter på ”heltid”. Så.

Hon gjorde alltså det jag vill. Flytta till en annan stad. Bara det att jag anser inte att det är värt att uppoffra min tid med mina Blommor. Jag vill ha de hos mig alltid såklart, men varannan vecka som ”minst”. Skulle inte vara lycklig som helg-mamma, och jag kan inte riktigt förstå hur Vf’s x tänkte när hon gjorde det valet. Självklart är jag glad för Vf och dotterns skull. Såklart. Men önskar det var som förr.. när vi delade varandras hem lika mycket. Det kändes mer ”vi” då.

Jag tror jag behöver gå och prata med någon. Få ur mig allt som hänt. Jag lovar att ni skulle bli duktigt förvånade om ni visste vad jag gått genom. Jag förstår inte alltid det själv. Framförallt förstår jag inte hur i helvete jag kunde stanna kvar så många år. År som aldrig kommer tillbaka..

Grubblare, det är jag ut i fingerspetsarna och visst är jag oerhört bra på att tycka synd om mig själv. Men det som jag känner just nu. Detta svarta, tunga, fruktansvärt jobbiga, det finns alltid inom mig. Det ligger alltid och pyr, och jag vettifan vad jag ska göra för att släcka det.

Och jag hatar när det tar över mitt liv.

Annonser

8 comments

  1. Usch… lider med dig, även om jag givetvis inte kan ”dela” din smärta.
    Så svårt att sätta sig in i hur jobbigt och svårt ni har det…
    Det finns ingen chans att han kan flytta då, eftersom hans x flyttat??

    Kramar i massor!!

    1. Vill inte flytta på hans dotter åter igen i onödan då vi båda vill bo ”därnere”.. Jag lovar vi har vridit och vänt på alla möjligheter..
      Men jag ger inte upp hoppet, det vi har är värt all väntan och längtan. Det är bara det ibland så suger situationen megamassor såklart.

      *kramar om*

  2. Hear hear! Fy fan för att vara efterklok.

    Fina fina du. Jag tycker om dig det vet du va? Även om jag ‘outat’ mig själv och bytt från en bubbeltussblogg till en mesmysmamma. Du har lixom haft en plats i mitt liv i lite drygt fyra år. Helt galet. Kärlek.
    Jag är fortfarande den där bubblan vet du. Maila och ös ur om du vill och jag svarar. Antingen med historier om mitt forna eller förståelse för ditt (det kan su välja vilket som;) ) rosé på en balkong kan jag leva med oxå eller en promenad 😉

    Nädu. Kärlek. Och den där varma famnen.. Det är ju bra tjyvigt att han är placerad så långt bort.. Men du har funnit honom! Inte alla som finner sin pusselbit.
    Nu ska jag sluta leka klok lilladu och pussa på min prins som vaknade (igen?!) well well bäbismysa är aldrig fel 😉
    Kramokram! ❤

  3. Att söka hjälp är aldrig fel, att få ösa ur sig inför någon helt okänd som dessutom är utbildad i det där psykologiska… som sagt.. aldrig fel. Jag gick ju mina 4 ggr strax innan jag träffade Jazz.. Just då behövdes inte fler än de där 4 gångerna.. Mötet med Jazz gjorde att min tilltro till livet och framtiden faktiskt finns där. En tillfällighet jag vet… Men mitt 2013 blev ju förändningens år… o idag mår jag ju så mycket bättre…. trots Jazz på avstånd.. Påminn mig om det sen när Jazz varit uppe i Norrland vecka ut och vecka in och jag är frustrerad. 🙂

    1. Tack .. jag får tre tillfällen via arbetet att gå och prata och känna efter om det är nåt för mig. Borde göra det. Men skjuter på det hela tiden. Typiskt mig.

      Pöss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s