Patetiskt.

Jag tar priset. Men absolut inte det bästa. Nä. Snarare det sämsta. Det man får när man tycker så jäkla synd om sig själv så man skäms.
Fy fan.

Bekräftelsehoran skriker. Och jag lyssnar. Och söker. Letar. Men ingen mättnad.
Tårarna bränner. Livet är orättvist.

Och åter igen igen lägger jag mig med tankar som snurrar, en hungrig själ och kinder som blänker av väta i ljusets sken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s